18 OKTOBER 2006

Vaknade 07. Månskäran neråt - som en båt eller brett leende.

Hämtade vår hyrbil, en Toyota Yaris. Först gick vi igenom en massa papper m.m. Besiktigade bilen, som hade bucklor och märken överallt. I protokollet ett streck för varje så man kunde tro det var en igelkott vi hyrt. Full försäkring omfattade allt utom om radiofronten stals eller fler än en punktering. Det senare var säkert inte ovanligt efter vad vi hört och läst.

Vi fick en ungefärlig riktning utpekad för oss och körde ut ur Havanna längs strandpromenaden och förbi det sjukhus Fidel Castro låg på. Med lite tur och intuition hittade vi även påfarten till den motorväg vi skulle köra. Så dags hade vi insett att vår karta och verkligheten bara överensstämde i stort (ibland väldigt stort) och att vägskyltar var en lyx som eventuellt förunnats centrala stadskärnor och - kanske - de fåtaliga motorvägarna.

Motorvägen var fin och vi var nästan ensamma. Bara på ett ena ställe fanns ett hål som kunnat åsamka oss stort besvär, men jag såg det i tid. Bensinpriset ligger på samma nivå som hemma och de fattiga kubanerna har inte råd med bil och har de det så har de inte råd med bensin. Motorvägen går under ett antal broar. Av dessa är hälften riktiga broar och resten är brofundament som aldrig fullföljts med av- och påfarter. Oavsett vilket så samlas många kubaner i skuggan och väntar på lift. De allmänna kommunikationerna har rasat samman så otroligt många måste ta sig till och från arbetet på lastbilar och i bilar. Dessa stoppas av gulklädda personer, som också håller reda på ordningen i kön. På lastbilsflak kan man se unga och gamla trängas, ibland med små barn på axlarna.

Som turistbil (med särskilda registreringsskyltar) behövde vi inte ta upp liftare. Från motorvägen tog vi av till vägen mot Viñales och kom in på en väg som stundtals var knappt farbar. När vi krypkörande skulle passera ett avsnitt blev vi stoppade av två män, den ene engelsktalande, som ville ha skjuts. Vi var lite tveksamma, men det visade sig att de hade mycket att berätta och kände vägen väl. Det var då vi insåg att det kunde ha sitt värde att plocka upp kubaner - om inte annat så för att hitta rätt.

Vi fick dock aldrig mer en engelsktalande liftare. Väldigt få kubaner talar engelska och de som gör det finns i allmänhet inom turistnäringen. En språklärare berättade senare att under de år när Sovjet var Kubas närmaste allierade så var ryska obligatoriskt andraspråk i skolan. Sen när Sovjet försvann fick lärarna omskolas över en natt och börja med engelska istället.

I Viñales bodde vi i hotellets "radhuslänga" med fantastisk utsikt över dalen och bergskedjan. Egentligen hade vi tänkt besök grottorna, men eftersom vi knappt skulle hinna dit före stängningen, dels var trötta efter en hel dags körning så avstod vi från detta "turistiga" mål. När skymningen kom satt vi och tittade ut över dalen och det var fantastiskt. Men - vi fick mängder med myggbett, som vi led av resten av vistelsen och även hemma.

19 OKTOBER 2006

Morgonen var härlig med dimmor som lättade över en dal med galande tuppar. Allt var stilla. Duschade snabbt - det fanns inget varmvatten. Frukosten var magnifik med mängder av färsk frukt. Framför oss har vi vår längsta tripp - till Trinidad via Havanna. Så här i efterhand hade vi nog valt bort Viñales eller varit där en dag till. Nu kändes det mest som en övernattning.

Start kl 08 och framme kl 20, alltså 12 timmar med korta pauser. Från Viñales till Havanna samma väg som dagen innan. I Havanna blev det besvärligt eftersom motorvägen upphörde som om man klippt av den. Inga vägskyltar, men med vårt lilla ordförråd och gester lyckades vi först att undvika fel väg och sedan komma upp på rätt. En ung polis liftade med oss hela vägen till Boca, där vi skulle besöka en krokodilfarm. Han satt tyst i baksätet i flera timmar, men vi kände oss trygga i sällskapet.