GUANTÁNAMO 23/10

När vi skulle leta oss fram till vägen till Guantánamo hamnade vi först helt fel och ett helt vägarbetarlag pekade unisont åt andra hållet. Lösningen blev en liftande polis som skulle halvvägs dit och senare tog en mc-polis vid och körde före oss genom ett snårigt La Maya.

Vi kom fram till en gränsstation till det militära området, där vi fick vänta i skuggan en stund. En civilklädd man dök upp och åkte med oss genom militärzonen. Vi skulle till utsiktspunkten 350 meter över basen och sista biten av vägen var det värsta jag upplevt. "Åtta km stenig terräng" har jag noterat i min dagbok. Det som för länge sedan varit en grus- och makadamväg hade eroderat och förstörts av vädrets makter

och tung trafik. Jag fick köra långsamt och zickzacka förbi de djupa hålen.

Den allra sista backen kom jag inte uppför utan fick backa tillbaka. Den var alltför brant. Full fart är enda sättet, förklarade vår man. Hur bilen klarade detta utan skador begriper jag inte, men upp kom vi.

Här uppe fanns bara det allra nödvändigaste - en liten restaurang med två enkelt anrättade rätter, toaletter i en konstgjord stenbumling och en amerikansk kikare. Vi hade vår egen kikare med oss men glömde naturligtvis ta med den just idag. USA-basen syntes väl, framför allt dess samhälle, men även talibanlägret bakom kullarna.

Samhället - ett USA i miniatyr