Kuba oktober 2006

Turista med hyrbil på Kuba

Plötsligt händer det som jag oroat mig så mycket för. Bilen lägger av. Den stannar. Och där sitter vi mitt ute på den kubanska landsbygden och kan inte ett ord spanska.

Hyra bil på Kuba och bekanta sig med landet utan vare sig guide eller sällskap med andra turister? Jo, det lät onekligen spännande. Men samtidigt fanns betänkligheterna där. Vi talar ju inte spanska? Tänk om det händer något! Tänk om vi blir överfallna. Eller om bilen går sönder långt ute på en ödslig landsbygd.

Vi beslöt oss för att ta risken. Det var jag och min man och vi var hyfsat vana resenärer. Vi skaffade kartor och böcker och med hjälp av dem gjorde vi upp en rutt. För säkerhets skull bokades hotell och hyrbil i förväg via en resebyrå i Sverige. På kvällen den 15:e oktober landade vi i Havanna, just så mosiga och trötta som man blir efter en långflygning med byte av plan och väntetid på trista Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. 400 människor vällde av planet och in i ankomsthallen.

Vi stod beredda med pass och inresevisum framför de många glaskurerna. Men där tog det stopp. Passpoliserna bakom luckorna verkade intresserade av helt andra saker än nyanlända resenärer. I två timmar stod vi där innan det äntligen började hända något. Vi tänkte på vad vi läst, att det här var peanuts, att det här är kubanernas vardag. De tvingas ju köa i timmar bara för att komma över lite mat. Så det var väl bara att vänja sig.

Helt i enlighet med detta tog det ytterligare en timme innan vi till slut hittade våra väskor som snurrade på ett annat bagageband - ett med väskor från Nassau.

Efter några dagar i Havanna skulle vi hämta vår hyrbil. Biluthyrningsfirman höll till i källarplanet vid anrika Hotel Sevilla, känt från Graham Greene's "Vår man i Havanna." Klockan var lite över nio på morgonen. Ändå var uthyrningsfirman stängd. Inga anslag upplyste om när och om den skulle öppna. Vi var en hel grupp med utlänningar som hade samlats. En kanadensare talade lite spanska. Han försökte fråga kvinnan på kontoret intill men hon ryckte likgiltigt på axlarna. Till slut dök i alla fall två män från uthyrningsfirman upp.

Vi hade varnats för att det var både dyrt och komplicerat att hyra bil på Kuba. Därför hade vi gjort upp en lista över saker som vi ville ha koll på. Att reservhjulet var pumpat, att det fanns en domkraft. Ett telefonnummer att ringa om bilen strejkade. Vi ville också ha en bil med låsbart bensinlock eftersom vi hört att det var vanligt med slangning. Bensin är dyrt på Kuba, nästan lika dyrt som hos oss.

Uthyrningsmannen talade god engelska. Han höll en lång föreläsning för oss. "Lås på tanklocket, vilka dumheter! Det här är väl inte Sicilien heller." Försäkringen hade inte gått att ombesörja från Sverige utan måste betalas på plats. Den kostade 90 cuc, convertible pesos, vilket motsvarar ungefär 750 svenska kronor. Vi valde den högsta försäkringsnivån - men två saker var undantagna. Om ett däck gick sönder på grund av oss (!?) och om fronten till bilradion försvann. Som deposition fick vi dessutom lämna ett öppet kreditkort.När vi så småningom returnerade bilen i Santiago de Cuba skulle vi få betala en drop off-avgift på 84 cuc.

Bilen stod parkerad ute på gatan. I kontraktet kallades den för Toyota Yaris men ingenting tydde på att det verkligen var en sådan. Bilmärkesemblemen var stulna, handbok till fordonet saknades. Karossen var full av bucklor och repor. Tillsammans gick vi igenom skavankerna. Eftersom vi var utlänningar skulle vi enbart få tanka på de statliga Cupet-mackarna och måste då välja den dyrare especialbensinen. Varför? Något svar stod icke att få.

Första prövningen blev att hitta ut ur Havanna som är en storstad med mer än två miljoner invånare. Följa skyltarna? Glöm det. Det finns nästan inga vägskyltar. Och om de finns kan man inte lita på att de är korrekta, vilket vi snart fick erfara. Uthyrningsmannen pekade och gestikulerade. "Kör däråt så blir det säkert rätt."

Och så var vi då på väg. Kubas nationalpoet, Nicolás Guillén, har liknat sitt land vid en lång grön alligator med Guantánamo och Santiago i skall-änden och Pinar del Rio som svans. Vår första anhalt skulle bli jordbruksbygden Viñales, som ligger i svansdelen och anses mycket naturskön.

Vi insåg ganska snart att om vi skulle hitta måste vi fråga oss fram, hela tiden. Veva ner rutan, uttala namnet på platsen och gå upp i bekymrad frågeton mot slutet av ordet samtidigt som vi viftade med kartan. Alla var mycket hjälpsamma.

De allmänna kommunikationerna på Kuba är urusla. Folk kan få vänta halva dagar i den tryckande hettan för att till slut få knö sig in på ett överfullt lastbilsflak. Statliga fordon är tvungna enligt lag att låta människor få åka med. Gulklädda vakter håller ordning på köerna och får stoppa bilarna. Lagen gäller dock inte turister.

I början var vi inte så pigga på att ta upp liftare. Vem visste vad det kunde vara för skumma typer? Tänk om de rånade oss och snodde bilen ... Men snart hade vi inte mage att stå emot. Vi insåg också att med en liftare i bilen var det svårare att åka vilse.

Liftarna står i klungor vid utfarterna till de större orterna, till och med poliser tvingas lifta. Vägarna är ofta ödsliga, inte minst de flerfiliga autopistorna, som utgör motorväg och som plötsligt, utan förvarning, kan upphöra. Inte för att övergå i en mindre väg utan bara, just det, upphöra. Bitvis är vägbeläggningen bra, bitvis oberäknelig med vådliga gropar och hål, som lätt kan förorsaka punktering. Och hela tiden svävar gamarna över en, så nära att man ser deras skrynkliga halsar.

Just punktering eller annat fel på bilen var nog det som oroade mej mest. Men om olyckan skulle vara framme fanns ju ett emergencynummer att ringa ... Så det skulle väl ordna sig. Framåt eftermiddagen anlände vi till hotellet i Viñales och var då både hungriga och trötta.

Det fanns inga matställen eller affärer på vägen, alltså ingen möjlighet att handla matsäck. Jag hade tagit med lite russin från Sverige, dem fick vi nu hushålla med, de fick bli vår reservproviant. Och förresten, om kubanerna städigt gick hungriga, varför skulle då vi vara mätta? Vi som i alla fall hade en bil med air condition.

Dag två fick Toyotan rulla i tolv timmar och det hann bli mörkt innan vi nådde hotellet i Trinidad. På vägen besökte vi en krokodilfarm och fick en guidning på intensiv spanska i hettan. Vi tog upp åtskilliga liftare, bland annat två skolbarn som åkte med oss några mil. På avstånd såg vi en tyfon och kände en ilning av oro. Men sedan kom mörkret och vi var vilse på vägarna och alla liftare hade klivit av.

Det hade sina risker att köra i mörkret. Djur strök runt på vägarna, hästar, kor och hundar, deras ögon blänkte i strålkastarskenet. Och så den totala avsaknaden av skyltar. Utmattade nådde vi hotellet som låg längst ut på en halvö. Här skulle vi stanna i två nätter. Skönt, hittills hade det blivit alldeles för mycket bilkörning.

Min man hade känt sig krasslig ett tag, nu bröt hostan ut med våldsam kraft. Vi gick till hotellets apotek, och kvinnan bakom disken såg allvarlig ut. Hon erbjöd sig att skaffa fram en läkare. Vi tyckte att det lät lite överdrivet och nöjde oss med en flaska hostmedicin.

Nästa anhalt skulle bli Camagüey, Kubas tredje stad. På kartan hade jag lokaliserat hotellet, det skulle nog inte bli svårt att hitta. I praktiken var det tvärtom. Staden är en mardröm inte bara för folk med dåligt lokalsinne. De mycket smala gatorna byggdes en gång som labyrinter, allt för att förvirra angripare.

När vi närmade oss erbjöd sig en cyklande yngling att guida oss till hotellet. Och morgonen därpå måste en annan yngling cykla före oss ut ur stan. Guidning var en förutsättning för att överhuvudtaget ta sig därifrån. Men först skulle vi tanka. Eftersom det var svårt att veta var nästa Cupet-station fanns såg vi alltid till att ha bensin så att det skulle räcka. Vi hade halvfull tank, nu fyllde vi på helt. Man får inte tanka själv på Kuba. Precis som hos oss en gång i tiden sköts detta av mackpersonalen.

Strax utanför staden tog vi upp en liftare, en kvinna i 60-årsåldern, enbart spansktalande. Hon skulle, visade det sig, komma att vara oss till stor nytta.

Vi var på väg till Santiago, Kubas näst största stad och vi hade väl kört i en dryg timme när det hände som jag varit så orolig för. Bilen började krångla. Motorn bara tystnade och dog. Vi lyckades starta den och rulla någon kilometer men så hände det igen. Gång på gång, allt oftare. Inga varningslampor lyste, vad kunde det vara? Någonting med förgasaren??? Vi körde in under några stora träd och parkerade i skuggan. Det var trettio grader varmt. Nu fick vi känna på hur det var att sakna air condition.

Jag letade fram broschyren från biluthyraren och hittade emergencynumret. Tryckte in det på min mobil. En mansröst svarade. "Hallo," sa jag spänt "Do you speak English?" "No. Habla espanol." "Eh ... jaha."

Nervöst räckte jag över telefonen till vår liftande passagerare. Hon fick försöka förklara. Hon tecknade att vi behövde en penna och krafsade sedan ner ett annat nummer på en papperslapp. Vi ringde det. Inget hände. Vi prövade ett otal nummer men utan resultat. Och hur skulle vi för övrigt kunna beskriva exakt var vi befann oss?

Till höger om oss låg en ful och sliten byggnad som såg ut att ha stått övergiven i tio år. Så var inte fallet. Innanför porten vid ett medfaret skrivbord satt en storbystad kvinna i uniform, starkt målad och med bister min. Efter en stunds övertalning gick hon med på att låna ut sin fasta telefon. En ung och hjälpsam man dök upp, han tog luren och började ringa.

Hela tiden fick han nya nummer men till sist förklarade han att nu var hjälp var på väg. Mycket riktigt, en knapp timme senare kom en man på en knattrande moped. Det stod Simex på hans tröja, på något oklart sätt kändes detta tryggt. Mannen kikade under motorhuven och petade lite i motorn, gjorde sedan klart för oss att här behövdes en verkstad. Vi måste ta oss till nästa Cupet-station, som tack och lov, bara låg någon kilometer därifrån.

Vi lyckades starta bilen och följa mopedmannen dit. Sedan pressade vi in oss i skuggan mot en vägg och väntade. Hettan dallrade. Det fanns ett avträde med en smutsig wc-stol, men inget handtag på insidan av dörren. Man fick bulta och hojta när man var klar tills någon kom och låste upp. Inte heller gick det att spola.

Så småningom vinkade Simexmannen åt oss att komma. Vår hyrbil stod uppfläkt med vidöppna dörrar. Han hade lyft ur baksätet, monterat bort bensinpumpen och blottat tanken. Han sa någonting på spanska, det lät som en fråga. Vi bläddrade febrilt i vårt lilla otillräckliga lexikon. Till slut förstod vi: "Har ni tankat nyligen och i så fall var?" "I Camagüey, i morse." Mannens ögon var uttryckslösa. Han formade handen till en skål och sänkte ner den i bensinen. Han tog upp lite vätska i handen. Då såg vi det som han redan hade upptäckt. Aqua. Den hjälpsamme Cupet-mannen i Camagüey hade tankat med vatten.

Vår mekaniker fick nu tömma hela tanken och göra den ordentligt ren. Därefter fyllde vi på på nytt. Äkta bensin denna gång. Vi hade mest kontanter i US-dollar, men dessa ville vi ogärna växla eftersom man drog av 11 procent till skillnad mot andra valutor. Men det här skulle ju ändå gå på försäkringen. Eller? Nja, reparatörens arbete var nog någonting som kom utanför en försäkring, det måste vi förstå. Man kan ju inte försäkra sig mot att bli blåst, eller hur? Och var det inte tur ändå att bilen gick att laga! Hur argumenterar man kring detta? Speciellt om man inte talar samma språk. Sverker Olofssons ettriga stämma flög för mej för ett ögonblick och jag grep efter lexikonet. Nej. Ingen idé.

Många timmar försenade gav vi oss av. Nu rullade bilen så fint igen. Vi kunde till och med skratta lite, åt bondfångeri och driftighet. Och sucka över de djupa orättvisor i själva statsskicket som bildar spärrar mellan turister och urinvånare. Som får de infödda att betrakta oss förväntansfulla besökare som vandrande kassaskåp.

Vi hade inte åkt särskilt länge förrän en polis steg ut på vägen framför oss med en stoppskylt. Vi beordrades stiga ur. Va, vad handlade det nu om? Två män i skyddsutrustning och försedda med en jättelik spruta gav sig på vår bil och fullkomligt dolde den, såväl in- som utvändigt i ett tätt vitt gasmoln. "Mosquitos", förklarade de. En order från Fidel att alla fordon måste besprutas.

Några dagar senare skulle vi förstå varför. I Santiago tog vi farväl av vår lifterska som hade tillbringat hela dagen med oss. Vi kramade om varandra. Vi skulle ha bilen i ytterligare en dag, tänkte ta en avstickare till Guantánamo, där man kunde skåda ner på basen och fånglägret genom en kikare högst uppe på ett berg.

Tidigt nästa morgon skulle vi tanka - vi övervakade proceduren som hökar (eller gamar) numer - och hamnade i en kö av lastbilar och tunga fordon. Vi stod illa till, vi blockerade trafiken. Det knackade på rutan. Där ute stod en man i läkarrock med stetoskopet uppstickande ur fickan. Han talade engelska, vilken oerhörd lättnad. Han pekade mot en annan Cupet-mack, "ta den i stället, där är ingen kö."

Medan vi tankade berättade han att han arbetade på det näraliggande sjukhuset. "Jag heter doktor Leonel. Jag är hjärtspecialist. Det har varit en jobbig natt med många svårt sjuka. Men nu är jag ledig några timmar." Han betraktade min man som just fick en hostattack. "Hur står det till med familjen?" "Han hostar fast det blir säkert bra snart." Dr Leonel såg bekymrad ut.

Men det var dags för oss att åka. Guantánamobasen omges av ett milsbrett kubanskt militärområde. Vägen dit var den sämsta vi stött på. Det blev slingrig krypkörning utom på den värsta biten, en backe som måste forceras i högsta fart för att komma upp. Vi tänkte att detta kanske skulle innebära dödsstöten för vår stackars Toyota.

Dagen därpå lämnade vi tillbaka den. Uthyrningsmannen gjorde en hastig besiktning. Till vår lättnad hittade han ingenting att anmärka på. Vi tog en taxi ner till centrum och det var skönt att slippa ansvaret för bilen.

Vi gick omkring och strosade, tittade på Diego Velázques hus, byggt 1516 och ansett som det äldsta huset i hela denna världsdel. Vi lyssnade på en brassorkester som spelade härlig musik, inte turistiska Guantanamera utan andra, originellare låtar. Sen gick vi ut på torget. Och vem mötte vi där om inte doktor Leonel med stetoskopet!

Det finns någonting på Kuba som kallas jineteros, det betyder ungefär jockeys. Kanske var dr Leonel en sådan jockey. Hur ska man veta om ett intresse är äkta eller om det handlar om att mjölka pengar ur en rik turist? Nej, det kan man inte veta. Dr Leonel var plötsligt vår följeslagare. Han visade oss runt och tog oss till en inhemsk restaurang. "Ni behöver inte beställa något till mej", förklarade han, men hur det än var så satt vi där alla tre och åt av kött och ris och majs.

Min man började hosta. Dr Leonel sa: "Ni måste väl vara medvetna om att det går en epidemi här på Kuba, en epidemi av den farliga denguefebern." "Nja ...?" "Har ni inte fått några myggbett?" Han såg våra sönderkliade armar. "Hm. Dengue sprids genom myggor. Som malaria. Det är en mycket farlig sjukdom om man inte får motmedicin i tid."

Vi kände ett stråk av obehag. Min man drabbas rätt ofta av luftrörsinfektioner. Men dengue ... inte kunde det väl vara så illa? Samtidigt förstod vi nu varför man varit så noga med att gasa alla bilar. "Det finns en medicin som hjälper", sa dr Leonel. "Den heter policosanol. Man tar en tablett om dagen. Den är dyr för turister. Men jag som är läkare kan köpa den åt er för 10 cuc."

Vi stirrade på varandra i valet mellan att förgås av den dödliga denguesjukan eller att peta i sig någon mystisk och främmande drog. "Okej", sa vi till sist. "Om du vill köpa det åt oss så ..."

Nu har vi blivit grundlurade, for det genom min skalle när mannen i den solkiga läkarrocken greppade sedeln och reste sig. Bondfångeri på högsta nivå. Han la sitt stetoskop på bordet som pant. Men vadå, var han i maskopi med restaurangen skulle det inte vara värt en rutten peso.

Efter en stund var han dock tillbaka igen, svettig och triumferande. I handen höll han en karta med små runda gula piller. Vi gav honom några sedlar som tack, fortfarande utan att veta om vi blivit lurade eller inte.

Nu är vi hemma igen och hostan har nästan gått över. Jag tänker ibland på dr Leonel som vandrar omkring på gatorna i sin läkarrock på jakt efter nya turister att plocka pengar av. Eller ... att bli vän med. Sådant kan man aldrig riktigt veta i ett land som Kuba där fattigdomen är oerhörd. Utåt syns den inte så mycket. Människor är hyfsat klädda, barnen prydliga i sina skoluniformer. Men många är ständigt hungriga. Saker som pennor, tvål och schampo är bristvaror. Vi gav bort allt sådant vi hade med en svävande känsla av förnedring.

Inger Frimansson

 

(En kortare version av texten publicerades i Svenska Dagbladet den 31 december 2006)