Oystereater

Ridning i Umbrien

En reseberättelse

Den som inte varit i Umbrien och Toscana kan ha en bild för sig av ett mjukt böljande landskap med vinodlingar, pittoreska små hus, täta bygator, olivodlingar, gästfria och vänliga människor. Det stämmer så när som på det böljande landskapet, om man med böljande inte menar halv storm. Att ta sig fram kräver rejäla vandringskängor - eller häst.

La Casella ligger vackert i en av dalgångarna. Man kommer dit genom att ta tåget från Rom eller Florens och stiga av i Ficulle. Där möter någon från La Casella. På allt mindre vägar kommer man så småningom fram och kan checka in med hjälp av svenska Agneta, receptionens bonus för oss nordbor. Med hennes hjälp uppstår inga frågetecken i detta land där de flesta talar italienska och några få engelska.

La Casella är en anläggning som har allt en gäst behöver - bar, restaurang och rustika rum där man verkligen känner att man är i Italien. På sommaren finns den stora poolen att svalka sig i.

Vi anlände en stund efter lunch och var utsvultna men personalen ordnade snabbt fram en läcker extralunch i all enkelhet med traktens delikatesser i form av ostar och lufttorkad skinka samt en flaska gott Orvietovin.

Dags för första ridturen. Tio minuters promenad till stallet där Gigi tog emot och presenterade oss för hästarna - så vi skulle bli bästa möjliga par. Säkerhet var något av ett hedersord för den sympatiske och lyhörde Gigi. Så bar det iväg. Uppåt naturligtvis eftersom vi var i en dalgång. Inga problem för dessa hästar som dagligen transporterar ryttare i bergen. T.o.m. klättra kan de, fick vi erfara under den tredagarsritt vi påbörjade nästa dag.

Vi red mellan 6 och 7 timmar per dag. Första etappen pågick till cirka klockan två. Då kom vi fram till ett sagolikt uppdukat bord ute i naturen med vin och allehanda läckerheter. Pino hade åkt dit i förväg med sin lilla bil och gjort i ordning. Dag nummer två åt vi lunch i ett övergivet jaktslott i skenet av en värmande brasa. Denna dag var lite kylig. På kvällarna anlände vi till olika slott där vi inkvarterades i vackra och bekväma rum. Det kändes som lyx efter dagens ansträngningar. Kvällarna avslutades med gourmémåltider.

Under vår ridtur passerade vi byar där alla glatt hälsade på oss och t.o.m. ville bjuda oss på en stunds rast med vin. Eller också klättrade vi med hästarna uppför stigar, som nog bara Gigi känner, till naturreservatens skogar nära molnen. Vinfälten är legio. Vildsvinen likaså och vid ett tillfälle passerade vi ett gäng äldre gentlemän med bössorna i högsta hugg. Motiven avlöste varandra och kameran i bröstfickan kom väl till användning. Dessa nätter i oktober kom våldsamma åskregn men under vår tredagarsritt råkade vi bara ut för regn en enda gång. Över huvud taget var det en behaglig temperatur att rida i.

Runt La Casella finns många både större och mindre byggnader. Några nya, andra gamla men renoverade. Några ruiner - men de ska också bli renoverade fick vi veta. De säljs som andelshus, hyrs ut eller säljs. Det förklarar varför restaurangen alltid är välfylld. Lunch och middag åker man till La Casella för att äta gott och mycket. Under helgerna kommer även människor utifrån för att njuta av maten. La Casellas kök är vida berömt.

Slanka linjen måste man lägga åt sidan. Tre förrätter, som var och en är för mycket för en fotomodell, följs av huvudrätt och efterrätt - lunch som middag. Vinet serverar man sig själv efter behov, men det hände aldrig att någon blev berusad.

Efter en veckas ridning var det dags att vända hemåt. En extradag i Florens kändes som en fin avslutning på en härlig ridvecka med trygga stabila hästar, hänförande natur och hjälpsamma trevliga människor. Det kändes som om man kommit dit som gäst men for hem som en vän.

Home

Jan Frimansson