...

 

Från Miami utgår många kryssningsfartyg till Bahamas och andra ställen i Karibien.

Hotell 1 mars – 3 mars The Westin Key West Resort

---

 

I vår hyrda van körde vi ner till Key West med några korta foto-stopp och var framme på eftermiddagen. Jag hade trott att vägen skulle bestå av idel broar och öar, men så blev det mest mot slutet. Annars går vägen med tät vegetation på båda sidor, där man i gläntorna skönjer vattnet - som naturligtvis alltid finns nära oss. Man passerar flera samhällen. En tryckande värme ersattes av alltmer blåst. Väl framme åt vi lunch i ett enormt partytält, som vi trodde skulle lyfta när som helst. Inne i själva stan var det dock lugnt. Även Key West är en stad med gatorna i rutnät enligt typiskt amerikanskt mönster. Bebyggelsen består i huvudsak av större eller mindre villor, varav många är kulturhistoriskt skyddade. Det skyddet är lite tveeggat eftersom många inte tycks ha tid eller råd att underhålla finsnickeriet. Vi gick längs den långa shoppinggatan där turistfällorna ligger sida vid sida. Naturligtvis hamnade vi på Ernest Hemingway's gamla stamlokus Sloppy Joe's, där det var fullt i salongen och rejält ös på scenen. På hösten 2006 var vi på Sloppy Joe's i Havanna, där Hemingway står staty i naturlig storlek. Även det en turistfälla, men dyrare och mer stil på och utan trängsel. I Key West är det öl i plastglas.

Avfärd vid 05 den 4 mars till Miami flygplats för vidare färd mot Washington - Los Angeles - Kona på Hawaii. 18 timmar totalt. Det gick bra men var en slitsam resa. Att sitta i flygstol i 14 timmar känns i kroppen.

Klockan 22 lokal tid var vi framme och möttes av Helenes och Hilmers dotter Cissi, som kom från New Zeeland! Tog oss snabbt till hotellet med vår stora hyrbil och hann få i oss en soppa innan baren stängde.

Men nu är vi i alla fall på Hawaii!

Sköldpadda som vilar sig på stranden

 

Efter en natts sömn och morgon med dusch och stor frukost började vi känna oss som vanligt igen. Några långa och härliga strandpromenader med svarta lavastränder visade klart att Hawaii uppstått tack vare vulkanutbrott. Skyltar bad oss ta hänsyn till vilande sköldpaddor.

 

Heldagsutflykt med specialarrangerat program. Ingen höjdare att sitta i en turistbuss en hel dag, men vi fick se många intressanta platser när vi åkte runt hela ön! Eftersom hela Hawaii är uppbyggd av vulkaner - och ständigt blir större - så var besök på vulkan ofrånkomligt. Vi besökte även flera lava-tube, som är grottgångar bildade av lava. Om vi såg något lysande rött fick vi rådet att kuta utav bara h-e, fast det var nog mest sagt på skämt.

Det var även besök på historiska platser och storyn om kapten Cook fick vi oss till livs ett antal gånger. Vi passerade platsen där han slogs ihjäl. Största staden är Hilo, men det var väl ingen större upplevelse. Kanske därför att det regnade rätt mycket - som det gör på östsidan. När vid kom till Akaka Falls mäktiga vattenfall var det strilande regn, så vi tittade på avstånd och beslöt återvända en finare dag. Hawaii är inte enbart strålande sol.

 

Idag börjar det konvent, som är upprinnelsen till hela resan: Left Coast Crime. Där ska Inger och Helene Tursten ha gemensamt program imorgon. Tillställningen har det käcka namnet Say Aloha To Murder.

Blev en lugn dag efter gårdagens bussfärd från 06.30-20.00. Molnigt och lätt regn.

Idag blev det allvar för Inger och Helene, som på eftermiddagen hade sin gemensamma show inför ett nästan fullsatt auditorium. Det blev lyckat och alla var nöjda efteråt.

Även signeringen efter framträdandet drog många. Hilmer, Cissi och jag drog iväg till Kona, flygplatsen, för att möta Cissis nyvunna vän Maggie från Schweiz. Hon bor nu med Cissi, så nu har gänget vuxit till sex personer. Maggies bagage kom på avvägar och eftersom man absolut inte får stanna vid terminalerna utom för av- och på-släpp, så fick vi köra runt flygplatsen tio gånger innan väskan kom tillrätta! Det finns gott om vakter som ser till att man inte stannar och viftar med fingret om man försöker. Där finns dels en vanlig parkering, dels en Mobil Parking. Det låter som en massa mobiltelefoner som ligger uppradade.

På kvällen gick vi till en närbelägen fiskrestaurang, som har väldig god mat. Den ligger i ett center tio minuter bort. Nybyggt precis som allt annat runt om. Det enda gamla vi sett är en bevarad ridstig från 1800-talet, vilken var den tidens huvudväg.

Börjat dagen med att skaffa oss en ny vana - att traska ner till poolområdets hot pot och dess nästan 40-gradiga vatten och avsluta med en en simtur i den sköna poolen. I den senare är det starkt klorerat saltvatten. Till och med efter duschen finns klorlukten kvar.

Efter lunch körde vi ner till staden Kailua-Kona, där vi startade med en raid på varuhuset Wal-Mart och bunkrade Hawaii-kläder mm. Faktiskt både snygga och billiga. Kläderna har samma pris upp till XL, medan storlekarna därutöver kostar mer. Cissi och Maggie, som båda varit ute och luffat, letade reda på en tvätt och under tiden fann vi det närliggande bryggeriet Kona Brewing Co med egen bar.

Kailua-Kona har en lång strandväg överfylld av restauranger och små turistbutiker. Det blev in-och-ut i ett antal. En del butiker ligger vid vattenbrynet och på andra ställen skiljs gatan från vatten av en mur, där vågorna slår in i kaskader. På vägen ner till staden finns skylten med varning för tsunami. Tsunami är det som tar flesta liv på Hawaii frånsett naturlig död, trots att här finns världens mest utvecklade varningssystem. Den lokala tidningen West Hawaii Today har på sin nätupplaga lägesrapporter om tsunamis, hurricanes, vulcanos och annat - titta under Wether Report i högra spalten. Där upptäckte jag att vi faktiskt var med om en smärre jordbävning vid besök på vulkanen för några dagar sedan!

 

En het dag med stekande sol från molnfri himmel - exakt som vi förväntat oss Hawaii med andra ord. Hawai'i uttalas f.ö. med betoning på sista i-et (hava -i) och inte som j. Om man ska vara petig. Vi rörde oss mest runt poolområdet och på stranden. Inger hade sina seminarier och på eftermiddagen var det signering av alla författarna (se bilden). Själv fick jag fem böcker signerade av Lee Goldberg som skriver böcker och TV-serier om detektiven Monk. Jag hade aldrig hört talas om denne Monk innan jag kom till Hawaii och fann böckerna.

Jag, Inger, har bevistat flera inspirerande seminarier och fått bra och nyttiga kontakter och idéer. Till exempel hörde jag ett antal amerikanska kolleger beskriva sina vedermödor när det gäller researcharbete. Larry Karp berättade hur han gjorde research inför sin senaste bok The King of Ragtime och besökte de fattiga trakterna där Scott Joplin bott. Han valde ut ett hus som han började fotografera då en argsint äldre svart kvinna kom ut och misstänksamt frågade vad i h-e han höll på med. Han svarade nervöst att han gjorde research inför en bok. Detta tycktes knappast lugna kvinnan, som tvärtom blev alltmer hotfull. I samma stund dök hennes barnbarn upp, en muskulös yngling i 20-årsåldern. Även han undrade förstås vad som pågick. Karp svarade då att han tänkte skriva en bok om Scott Joplin. "Who the hell is Scott Joplin?" morrade ynglingen. Farmodern stelnade till. "Vet du inte vem Scott Joplin är, din lymmel!!! Den här vite mannen tänker skriva en bok om Scott Joplin och du vet inte ens vem han är." Hon vände sig mot Larry Karp och utbrast: "Varsågod och fotografera här hur mycket ni vill!"

I går lyssnade jag på en quiz-duell mellan ett manligt och ett kvinnligt författarlag, som rev ner många skratt. Lagen fick frågor om huvudpersoner i olika böcker, om boktitlar och förstarader. Mycket roligt - även om jag själv bara lyckades pricka in ett fåtal rätt. (Kvinnolaget vann överlägset.)

Startade dagen med ett dopp i the hot tube. 38 gradigt vatten - Celsius alltså, annars skulle det vara is i grytan.

På eftermiddagen körde vi över halva ön för att skåda lavaströmmarna som möter havet. Det var en färd som tog timmar och som i slutet gick över lavafält. När vi kommit fram och skulle parkera blev vi avhysta av poliser - det visade sig att den giftiga vulkandimman var på väg åt vårt håll, så vi och alla andra fick vända. Det kändes minst sagt snopet. Vi tröstade oss med en god middag på en japansk restaurang i staden Hilo innan färden hem i kolsvarta natten.

Dagen ägnades åt flygresan till San Francisco. Nästan fem timmar, men det gick bra. Vi graderade upp oss till bättre benutrymme. San Francisco ligger tre timmar före Hawaii så det var sena kvällen när vi landade. Ut till det vanliga kaoset med taxi. Vi fick en bil ganska snart. Föraren var sik med turban och lyckades klämma in två av väskorna i bagaget och en i framsätet. Han hade inte en aning om var San Fransiscos mest berömda hotell låg (Sir Francis Drake) men vi hade voucher med adressen. Denna petade han in på sin GPS men visste inte riktigt var bokstäverna låg på tangentbordet. Vi började ana oråd. Jodå, det visade sig att han kommit hit för tre månader sedan och detta var hans första arbetsdag!! Men fram kom vi och fick ett något större rum än senast då vi bodde i en garderob.

Kona heter flygplatsen på Big Island i Hawaii. Den är öppen och vägglös eftersom här inte är kallt. Personalen är också ovanligt vänlig.

I kväll har vi ätit middag med Cara Black (bilden), välkänd deckarförfattare, som förlägger sina berättelser till Paris och som just gett ut en splitter ny deckare. Den heter Murder in the Latin Quarter. I morgon kommer Cara att ta oss till The Red Wood Forest strax utanför San Francisco. Vi har hört mycket om detta område. Beklämmande nog kunde hon också rapportera om den snabba bokhandelsdöden over here. Dit hör bland annat Stacey's Books, där vi (Inger och Helene) singerade och framträdde under vår turné för två år sedan. På planet från Hawaii till San Francisco pratade jag (Inger) med ett bokhandelspar från Hawii som just tvingats slå igen sin bokhandel efter tio år. De var sorgsna och dämpade. Allt beror på den ekonomiska situationen - ihop med utvecklingen.

 

Besök i Muir Woods National Monument med dess enorma redwood-träd. President Theodore Roosevelt var mannen som räddade skogen till eftervärlden genom att tt göra området till USA:s tionde nationalpark. Parken ligger 12 miles norr om San Francisco och skänktes av William och Elizabeth Kent. I år fyller den 101 år som nationalpark. Vi kom dit på slingriga vägar över bergen efter att först ha passerat Golden Gate-bron.

Man slås omedelbart av den häpnadsväckande friska luften här uppe. Man kan inte känna annat än vördnad inför de urgamla oerhört höga träden.

Författarinnan Cara Black tog oss upp till skogen och visade oss sedan olika delar av San Francisco, bland annat Castro, där hon bor. I Castro hälsade vi också på i San Francisco Mystery Book Store och fick oss ett samtal med ägarinnan Diane Kudisch, som - även hon - "is struggeling for her existence."

På vår väg tillbaka till San Francisco svepte dimman in över Golden Gate-bron och delar av staden. Den tjocka dimman sägs komma nästan varje dag vid 16-tiden.

Vi åt lunch med Ann Noel, som vi en gång träffade i Costa Rica. Hon är någon sorts diskrimineringsombudsman inom arbetsmarknadsväsendet. För att komma in på hennes kontor måste vi passera en securitykontroll, ungefär som på en flygplats.

Därefter besökte vi Asian Art Museum. Här pågår en omtalad utställning, "The Dragon's Gift, The Sacred Arts of Bhutan. Det lilla landet uppe vid Himalaya har ibland kallats för "The Last Shangri-La."

I dag var det en solig och fin vårdag här i Frisco. Vi har för övrigt också delat ut resten av broschyrerna till olika bokhandlar och shoppat jeans. Levi's kostar en bråkdel av vad vi betalar hemma.

Detta blir vår sista rapport från den här resan. I morgon kväll, 22.15, påbörjar vi den lååånga hemresan som går via München. Vi räknar med att vara hemma strax före midnatt natten mot lördag. Tidskillnaden är 9 timmar. Hoppas snön är borta ...